Breheimen, Norge

Jag passerar trädgränsen varje dag här, mina ben är redan söndervandrade och gör ont överallt men jag fortsätter att gå, uppåt uppåt. Måste nå en topp varje dag, känna hur det hisnar och svindlar och böljar runt mig. Mer tid för mig själv än någonsin och ändå tänker jag mindre än jag har gjort på mycket länge. Det finns inte så mycket här att tänka på. Det är för enkelt. Berg. Bäckar. Blåbär. Och städningserveringdiskning resterande tid. Jag blir liksom tom. Lugn antar jag. Men nog inte eftersträvansvärt det här heller, det blir ju så platt allting med harmonin, ointressant. Orörligt.

Det är lite ensamt här. Jag saknar lite. Men klarar mig fint och vänjer mig alldeles för snabbt, det blev rutiner av allting på två dagar. Samma spår när jag ska ut och gå, samma stigar, samma pålägg ur den dignande frukostbuffén. En lite mer intressant personlighet hade jag nog önskat mig ändå.

Jag har gjort Österlen väldigt mycket den här sommaren. Jag och stockholmarna. Igår Skillinge med familjepromenad i båthamnen och teater: "Pelikanen" av Strindberg. Den slukade väl mig inte helt men hackade lite på ytan i alla fall.

Nu tillbaka i Lund. Det irriterar faktiskt lite. Mitt rum med alla oavslutade projekt i högar. Liksom ingen kontroll över någonting och ingenting att göra åt det med den här rusande rastlösheten. Och som jag hatar ensamhet i rutinlöshet: alla människor på så långt avstånd att all kommunikation ska ske genom trådar och kablar och tangenter. Jag avskyr det. Vill ha er här. Nu. Höst. Människor. Vanor.

Vi som är kvar i Lund klamrar oss fast vid varandra i alla fall, äter så mycket choklad vi orkar om kvällarna. Det tycker jag om. Det är åtminstone på riktigt.

Ulrika har ingenting att göra. Mycket länge sen sist, men hon har börjat vänja sig nu efter ett par veckor. Levt i P.O. Enquists Ett annat liv i två dagar. Bakat två banankakor, gått fyra varv i stan, skrivarcirkelmötts, läsecirkelmötts, köpt tre nya CD-skivor, druckit lite vin i helgen. 

Jo, nu börjar stressen över att inte producera någonting nyttigt att lägga sig. Sporadiska filosofiska funderingar på Juridicum. Leva som en humanist. Lite mer alltså. Det känns bra idag. 

Saker som jag hade glömt:

att ligga i horisontalläge med ögon i höjd med gräset och växtdoft överallt under en blå himmel är något av det finaste som finns.

att med våren faller det ner hela sjok av förväntningar.

att jag har det så himla bra.

Idag är det tisdag och jag har i alla fall noll tisdagsångest. Vår utanför och i Sydsvenskan står det att scillorna ska slå ut innan veckan är slut, jag har lyssnat på A Camp konstant i två dagar och har tusen saker att göra den här veckan men inte stressad än och det känns bra och hanterbart. Upp-och-ned allting: på juristprogrammet läser vi filosofi och tänker plötsligt, på AF pratar vi bara om ett förtvinande kårobligatorium och juridik. 

...but she breaks just like a little girl

I lördags såg vi Bob Dylan på riktigt, det låg haschrök över Malmö Arena och mitt därinne någonstans stod han under en stor hatt. Det var länge sen så overkligt, länge sen jag tänkte så mycket på just ingenting annat än scenen och låtarna och det som fanns just då. Efteråt trampade vi i lera på promenad in till Malmö city och förstärkte stämningen med öl tills vi blev berusade och allt det var också så fint. Faktiskt.

Nu är det måndag. Jag har måndagsångest. Igår var det söndag och då hade jag söndagsångest. Inte meningen, jag ville ju inte vara sån här, inte så folk märker i alla fall. Så mycket lättare att sluta vara stark hela tiden när man vet att det finns någon som tar emot en varenda gång man snubblar, men jag måste sluta med att bryta ihop hela tiden. Trots att jag har upptäckt det. Nu.

jag stressar konstant fast mest inuti. och idag tog jag en ofrivillig sovmorgon. det stressar ännu mer. lyssnar på anna maria espinosa och tänker att jag väl saknar också, fast allt finns inom räckhåll här, jag kan sitta i mitten av mitt krympande korridorsrum och nå varenda sak. kanske därför. kanske därför att jag ibland glömmer vilka drömmar det är jag aldrig når nuförtiden.

 

och det är väl konstigt såna här dagar när det enda som lyser utanför fönstret är byggmannens neongula overall, att hans grälla konstgjordhet ska vara det enda då molnen har lyckats att lägga gråa filtar över precis allting annat. 

vår? var?

Promenad: LTH, Sparta, Östra Torn i molnigt kvällsljus. Ful, fulare, fulast. Det där med villaområden på vinterhalvåret, det där med uppblötta gräsmattor där söndriga plastleksaker ligger och skriker om uppmärksamhet, det där med plastiga radhusfasader och hopplöst rastlösa barn i smutsiga overaller som hänsynslöst trampar ner det som ska bli nästa års pion i miniträdgårdarna. Gräsklipparna och de gröna brevlådorna med Nilsson och Kjellberg och Kvist. Oanständigt nakna träd.

Och så till slut de där felplacerade krokusknopparna under en tanig buske. Den där våren som faktiskt börjar tränga sig in i fulheten. Jag blir lite varm.

Ombörjan

Så. Ny dator, ny kamera, ny layout.

Ny bloggperiod igen, med våren kommer suget tillbaka.

Ny Ulrika? Trevlig och självsäker och vidöppen. Igen och igen bestämmer jag mig och kommer av mig. Ett ständigt pågående livsprojekt, det här med att forma sig själv. Mallen helt klar framför mig nu, vet bara inte hur jag ska göra för att inte spreta utanför hela tiden.

Det är lördag idag men känns som söndag, tomtyst mellandag och jag försöker att komma ifatt. På fel sätt kanske: jag redigerar bilder och plockar runt bland saker, klipper omsorgsfullt ut små recept och klistrar in i en bok. Gårdagens flaska rödvin som lätt bakfylla framför hjärnan så jag ser allt lite på avstånd. Jag tänkte städa nu för att få något slags konkret resultat av den här dagen.

helvete, jag är trött och förkyld. hösten försvann när snön kom förra veckan, och nu har vintern också smält bort så jag har ingen aning om vad för årstid jag stirrar ut på istället för att plugga.

igår var vi i malmö och såg olasalo nästan implodera av självupptagenhet på scenen med fjäderboa och bar överkropp... jesus christ superstar, superstar? jodå.
värmen på läktaren och ljuset och glittret och explosionerna, det var fint ändå. musiken förstås, två timmar party. och efteråt, utanför operan där elden brann och neonljuset rann över gatorna och jag hade en tumvantehand att hålla i min och vi missade alla avtagsvägar och kom så långt från bussen man kan komma innan vi märkte att vi var fel. det var också fint.

men ändå. det skavde lite sen på natten, jag låg vidvaken och försökte andas i takt men mitt hjärta slog för snabbt, och ingen del av mig tycktes tillräckligt stor för att fylla upp den där rollen jag plötsligt har hamnat i. så jag borde sova men lyssnar till andetag och följer konturer med blicken i ett rum som aldrig någonsin nånsin blir riktigt mörkt. längesen sist. jag hade glömt att det kan vara så här, att jag är sån här.

Jag hade praktik förra veckan. Advokatyrket kanske? De verkar inte alls onda längre.

Sånt här hände, varje dag, hela tiden:
Jag satt mitt emot en asylsökande kvinna och hennes tolvåriga dotter från Irak, hörde henne berätta om hur soldaterna stormade hennes hem, våldtog henne, mördade hennes syster. Hon såg på. Allt såg hon, det svenska intitutionsljuset från lysrör blänkte fram tårar i hennes ögon.
Migrationsdomstolen skickar tillbaka henne direkt, sa advokaten efteråt, när de gått. Inga papper. Och vi tittade på varandra. Lika maktlösa båda två.

Följde med i domstolen, såg en sextonåring med pärmar fulla av papper hos socialen bli dömd för stöld och misshandel med kniv. Såg hans trotsiga ögon minska till rädsla framför domaren, såg hur liten han var då domen hade meddelats. Läste hans akt: hans pappas missbruk, psykiskt instabila mamma, slussandet mellan institutioner från småbarnsåldern.
Man förstår ju varför de hamnar där de gör, sa advokaten. Såg bort, vägde pappersbunten i handen.

Hörde en pappa smutskasta sin fru, såg hans desperation, såg två barn slitas mellan sina älskade föräldrar i en värld där det plötsligt bara existerade egoism.

Och efteråt, varje gång vi satt kvar efter att de hade gått, i kontorsrummet med mörka blankskrivbord och äkta mattor.
Ännu ett människoöde, sa advokaten i tystnaden. Och vi tittade på varandra.

Det är nästan vinter i luften och jag fryser igen, under lagren av ylletröjor och grovstickade strumpor står blodet nästan alldeles stilla i ådrorna.

Jag försökte le mot alla idag för då ska ju världen bli en lite trevligare plats att leva på sägs det, men inte en enda log tillbaka. Malmö var stort och gråkallt och bussarna överfulla. Agerade visningsvärd i en lägenhet vid Fridhemstorget, det var ett dödsbo som sålde, den gamla damens spöke överallt i lägenheten: hennes grå hårtstrån i badrummet, hennes virkade dukar och bröllopsfoton från 1945. Jag mådde illa.

Döden slår ner överallt runt mig och jag får klumpar i magen av det. Kyrkogården full av Allahelgonaljus och dödsbilaga till Sydsvenskan. Självmord och cancer som sliter bort alldeles för unga människor runt mig plötsligt. Och nej, jag drabbas ju inte än så länge, det handlar inte om mina vänner, men jag har svårt att släppa det. Vem rensar upp? Spökena på facebook, mobilnumrena i telefonerna som inte längre har någon mottagare. Hur gör man med sin sorg, orkar man verkligen radera en människa ur sitt liv?

Det satt en skata på mitt fönsterbleck nyss, slängde huvudet mot rutan gång på gång, stirrade på mig genom glaset med klotrunda svarta ögon. Usch, Bröderna Lejonhjärta-känsla, jag mår lite illa. Hade jag varit mer andligt lagd hade jag nog sett det som ett tecken. Nu är jag mest orolig för vad det ska bli av den stackars fågeln.

Och utanför fortsätter hösten. Träden vräker ner sina färger och regnet klistrar dem mot asfalten, jag cyklar upp och ner för Tunabacken och trivs. Stod framför en sån där önskebrunn idag, med mormor och systern, och tvekade. Att jag har det så bra att jag inte ens kan önska längre. Jag fick dra till med fred på jorden eller något sånt.

...men att jag inte kan låta bli! Att det hela tiden måste komma såna här plugg-eftermiddagar med regn och minnen när det plötsligt kliar i fingrarna av blogglust.
Trots att:
jag har faktiskt ingenting särskilt att berätta
och jag förstår inte alls poängen med bloggande längre
Ren självterapi, svarar jag om någon frågar, men om jag skriver helt och hållet för min egen skull - varför vräka ut det på Internet?

Sånt jag frågar mig.

Speciellt nu, den här hösten, när allt jag gör och vill och tänker plötsligt innefattar andra människor. Varenda blogginlägg handlar ju mer om allt jag anstränger mig för att inte skriva om än om sånt som verkligen betyder något. För så här är det: jo, jag får väl ösa ut mig själv här eftersom det uppenbarligen fortfarande finns ett behov, men så mycket kontroll har jag att jag faktiskt kan undvika att hänga ut andra också.

Hösten är vacker, vacker, vacker. Mest vill jag bara gå långa promenader med ögonen gloöppna mot träden. Lätt vidbrända för bara någon vecka sedan har löven börjat bli genomstekta nu, det torkar och frasar, himlen sitter högre än nånsin och öser gula löv över mig när jag cyklar genom allén vid Tunaskolan. Rött, gult, blått: vackert, vackert, vackert.

Men ja: förutom färgerna blev det mest jobbigt av den här dagen. Jävla dugga till att förstöra nåt som hade kunnat bli så fint. Jävla prestationsångest till att dra ner himlen så långt att den plötsligt ligger precis över huvudet och trycker.

Visade en lägenhet idag, den låg på femte våningen i ett hus vid Triangeln i Malmö.
Få spekulanter, det blev så tyst i rummen. Där gick jag runt ensam i någon annans söndagstristess liksom, stirrade ut på någon annans gråregniga utsikt, lät tiden gå genom någon annans tickande klockor. Konstig känsla, som om jag stal något. En tomhet som inte tillhörde mig.

Kostymen skavde lite, och söndagen, och regnet. Man kan ju tänka sig att jag kommer att tvingas bära ganska mycket kostym i framtiden med tanke på mitt yrkesval. Det är kanske mest det som skaver. Eller så är det Pär Lagerkvist. Gäst hos verkligheten, Det besegrade livet. Jävla deppböcker.
Jag vet inte. Jag är egentligen ganska tillfreds med mitt liv nu, fattar bara inte varför det fortfarande måste komma såna här tillfällen när jag går hela dagar och totalt glömmer bort det.

jo, jag har faktiskt blivit lite en annan den här sommaren. för vet ni: det händer att jag joggar längs med hardebergaspåret, fot framför fot framför fot mot nylagd asfalt. det är inte alls särskilt kul eller skönt, inte ens femte gången var det befriande på något sätt. jag tror att jag lägger av när hösten kommer på allvar, men åtminstone nu går jag runt i svettig karnevalströja och känner mig lite som en ny människa.

det finns det andra anledningar till också förstås. för nog har jag aldrig förr varit en sån som sträcker ut min hand och bara låter den hållas av någon annan utan det minsta flyktförsök. och det händer nu ibland. äsch, sånt skriver jag väl inte om här egentligen men så svårt att låta bli.

och ja, annars verkar det som att jag går på konserter mest hela tiden den här sommaren. gröna och röda snurrande solar i ansiktet, rök utan eld, masspykos, gungande i takt eller kanske inte riktigt, andras kroppar att haka fast i numera. det blir fina minnen att hålla hårt i. håkan hellström på way out west en timme av lyckoextas att kapsla in som en känsla.
ane brun igår har tydligare konturer. den gömmer jag nog längre in trots allt.